FAM OBEROENDE

FAM OBEROENDE
-

onsdag 19 november 2014

Lågränta är det nya normalfallet

Kanske slår jag in öppna dörrar med detta inlägg och jag är ingen makroekonom men vill sammanfatta läget för mig själv och det görs bäst i skriven form här på bloggen:

Världens centralbanker plågas av att konjunkturen inte tagit fart och att konjunkturcykeln inte verkar se ut som förr. USA agerade snabbt och gick i bräschen genom att snabbt börja sänka sina räntor och lanserade åtgärdspaket för att stimulera finansvärlden - rädda det som räddas kan.

Nu är vi i ett läge där räntesänkning på räntesänkning och stimulans på stimulans fortfarande inte får fart på tillväxten, USA verkar dock så sakteliga börja gå i rätt riktning. Där tillåts låglönejobben öka och hungern efter ETT jobb är större än i bortskämda stackars Europa som verkar allmänt deprimerat.
Faktum kvarstår att stora delar av världen nu målat in sig i ett lågräntehörn som man inte kommer ur: Vem skulle våga börja höja räntan nu? I USA lär man gå sakta fram och ha stenkoll på Wall Street för att undvika att hamna på ruta ett igen. Där vill ingen hamna. Frågan är vad som händer om nu inget händer. Vilka knep tar man till då? Minusränta känns som ett onaturligt men inte osannolikt scenario.

Det som ändå är positivt är att bolagen verkar må rätt ok, vinster följer ungefär estimaten och börsen som helhet verkar historiskt vara någorlunda rätt värderad med ett P/E på ca 16. Lite högt men med hänsyn till räntan är det nog ganska ok. Sen verkar mycket av vinsterna skapas genom effektiviseringar, sammanslagningar och besparingar. Det håller ett tag men är inte hållbart att göra fler personer arbetslösa, det är ju bl.a dessa människor som ska hålla konsumtionen uppe...

Det är arbetslösheten i Europa och särskilt hos unga som är en farsot att fokusera på främst. Heller ett kasst jobb än inget tycker jag. Då finns möjlighet att komma vidare. Men så verkar man inte resonera inom politiken på den här sidan atlanten. Istället tar staten pengar från de som jobbar och försörjer de som inte har jobb med belopp som till och med är högre än "lågstatusjobben". Hur motiverar du en ungdom att städa toaletter om du kan få samma siffra skickat till ditt bankkonto varje månad av pappa/mamma-staten?

Utöver ovanstående feltänk så är det ju dessutom så att vi som har jobb och inkomst inte heller konsumerar i den takt vi "borde". Vårt ekonomisystem bygger på tillväxt genom ökad konsumtion och där tror jag vi har ett rejält begynnande systemfel. Gemene man börjar bli mätt på konsumtion eftersom eftersmaken är lätt illaluktande. Medvetenheten och ifrågasättandet av konsumtion har ökat.

Till och med Sverige har nu en nollränta för att få fart på konsumtion och inflation (efter mycket kritik kring fel fokus . dvs på hushållens skuldnivå) och snart förväntas Europeiska centralbanken att lansera ett finansiellt stödpaket för att få fart på tillväxten i Europa som aldrig verkar hämta sig från krisen 2008. En våt filt som aldrig riktigt torkar upp. Det jag inte får ihop är hur denna stimuli av finansvärlden hjälper Luigio som enkel förvärvsarbetare i Italien att börja spendera mera?

I USA (återigen som ett bra exempel) direktstimuleras nu konsumenter genom särskilda stödpaket ner i konsumentleden på bilköp och för förstagångsköpare av fastigheter. Det hjälper kreti och pleti att våga ta steget mot konsumtion. Detta ser jag inte någon annanstans.

Här i Sverige har vi det egentligen för bra. Den stora massan har nu nått en nivå där tillväxt driven av konsumtion börjar bli mättad, vi äger redan det mesta vi behöver och allt fler äger sitt boende eftersom man har råd att ta en förhållandevis högt lån. Därför ökar också belåningen i landet - för att allt fler äger idag jämfört med tidigare, dvs tillgångarna har också ökat (den sidan glöms ofta bort i debatten). Amortering pågår redan och nya krav stjälper kanske förstagångsbo-personen men är i övrigt sund - lån är lån och inte dina pengar, du tjänar på att betala tillbaka så snart som möjligt.

Dock ter det sig lite absurt att eftersträva nollskuld i dagens "dopade" miljö. Visst, den som inte är satt i skuld är fri men en ränta på under 2% med din fastighet som säkerhet kan ge betydligt bättre avkastning på annat håll till ungefär motsvarande risk, t.ex genom att finansiera någon annans fastighetsköp (läs preferensaktier i fastighetsbolag).

Hela diskussionen om skuldsättningen, bobubbla mm känns väldigt överdriven. Sverige har tillväxt, särskilt i Stockholmsområdet där tillväxten är ungefär lika hög som i Kina, vi sticker verkligen ut jämfört med resten av EU - Tack Anders Borg för detta (sorgligt att vi byter ut honom mot en begreppsförvirrad socialdemokrat -våra statsfinanser har hyllas av hela världen, att ha mage att börja sin mandatperiod med en klagovisa är pinsamt)!

Som ägare till ett tämligen lågt belånat hus i Stockholmsområdet är det bara att tacka och buga. Våra räntekostnader kommer förbli låga många år framöver vilket betyder mer pengar över till oss. Dessa kommer vi inte (till centralbankens förtret) att konsumera upp utan använda på ett smartare sätt, nämligen låta dem bidra till att vår passiva kapitalinkomst ökar.

Jag är till och med lockad av att belåna vårt hus ytterligare för att få bättre momentum på detta.
1.6% (med 30% avdragsrätt!) kan bli 7 lågbeskattade % genom marknadens virvlar (exempelvis en preferensaktie inom ISK-miljö) och jag betvivlar att värdet på huset kommer minska under tiden.

Den lilla risk det innebär att belåna en högintressant fastighet inom sunda nivåer och exponera mot en fastighetsbransch som kommer må tämligen nra framöver till följd av ränteläget känns hanterbar.

Ge mig gärna input på ovanstående i-landsproblem! ;)

2 kommentarer:

  1. Jag tycker du skulle göra helt rätt att belåna din fastighet och köpa bra preffar i dagens läge. Sedan att genom avkastningen av preffarna betala tillbaka lånet, eller använda ränta på ränta för att bygga en bra utdelningsportfölj!

    SvaraRadera
  2. Hej Vacker! Ja, det är onekligen lockande att öka skuldsättningen inom rimliga gränser för att öka vinsten. Om man ska likna det med fastighetsbolagen så skulle vi gå från huvudstaden till Castellumnivå ungefär...tack för din synpunkt

    SvaraRadera